Countrylivingintheciity

Ibland vill vi bara tala om allt som är bra. Om allt som går bra i våra liv. Men i mångas hem finns det sprickor i familjen. Saker man inte talar om. När jag växte upp sa min far till mej; Bete dej! Vad ska folk annars tro om oss? Men genom att inte visa det som inte är bra gör att man inte heller kan bjuda in till stöd, man slipper vara glad om folk vet att man har det svårt och livet blir lite lättare bland det svåra. Det är i alla fall min erfarenhet.

 

Förra veckan hade jag en samtalskontakt med min äldste son som jag fått genom soc. Det gick väldigt bra. Min son är trots allt uppfostrad av mej ;) och kunde berätta vad han ville och vad han saknade i vår relation. Jag berättade för honom att han var duktig och modig efteråt och att jag och min pappa hade en sådan här kontakt när jag var ung med. Min son sa under mötet att han ville träffa mej mer. Jag trodde att jag hört fel så jag sa inte mer om det, men sedan till helgen så frågade jag vad han menade och då sa han att han ville bo med mej en vecka på prov. Jag blev så klart jätteglad men det är så mycket som ändrats under det år han varit borta. När han lämnade så var han en pojke. Nu är han (snart) en tonåring med bara svarta kläder, lyssnar på punk och har inte samma personlighet som innan. Det blir som om vi får lära känna varann på nytt. Och det är inte lätt!

 

På jobbet hörde jag en kvinna som pratade med sin exman i telefon om deras dotter som inte lyssnar och beter sig illa. Efter samtalet vände sig hon om till vår grupp och sa att ni har det lätt som har små barn. Vänta bara tills ni får tonåringar. Så när alla hade gått och vi två jobbade över så sa jag till henne att jag vet hur det känns. Vi pratade lite och hon berättade att hon hade en vän var son bröt kontakten när han var tio och nu vid arton års ålder försökte reparera det igen. Det här med att ha problem i sin familj finns ju i många familjer. Men få vågar prata om det. Varför är det så? Jag står för den jag är med mina brister och med mina positiva sidor. Om folk vill döma mej så får det de. Jag vet vem jag är och vad jag behöver jobba på, men jag tycker bara det är synd att inte fler låter fasaden falla ibland så att de som kämpar i det tysta kanske känner sig mindre ensamma.

 

 

Kram på er! Hur ni än gör!