Countrylivingintheciity

 

 

Jag har vabbat sen i onsdags. Känns ju inte så kul. Dels för att en ny chef börjat på jobbet som ska ta över mina uppgifter och hade behövt tid för att sätta sig in i jobbet och dels för min lille sons skull. Så det var inte populärt svar jag fick när jag ringde en av mina bemanningsansvariga och sa att jag var tvungen att vabba. Han kvittrade glatt jamen det kan ju vara trevligt att få vara hemma och mysa lite då. Va?! Hörde jag rätt?! Jag blev så chockad att jag inte fick fram ett ord. Det där svaret hade så många bottnar av fel svar som jag bara kan komma på.

 

1. Tror han att jag är hemma och "myser" när min son är sjuk. Nä, jag samlar ihop alla mediciner jag kan komma över och förbereder mej på det värsta varje gång. Inte ligger jag och ser på tv med min son och "myser" när han är sjuk. Nej jag har ett stort jäkla sår i hjärtat varje gång de gråter och önskar att jag kunde ha ont istället.

 

2. Tror han inte att jag fattar att det blir skillnad när jag är borta i flera dagar. Nån timme hit och dit klarar de men det är ju faktiskt jag som har ansvaret över hela företagets inkommande mail i kundtjänst.

 

Jag blir så jäkla arg! Inte går jag ut och "myser i nån lekpark eller nån bio heller. Är det sjuka så ska ju de vara i lugn och ro och få bli friska. Det vet man ju bara själv när man är förkyld eller har ont i magen. Inte känner man jamen det här var ju lätt jag tror jag går ut ett tag. Då går man ju och jobbar eller är i skolan om man inte är sjuk. Bah!

 

Sen är det ju så att jag är jäkligt rädd när jag eller barnen blir sjuka. Jag har alltid varit lite hypokondrisk och jag vet inte om jag fått det från mamma eller mormor eller om jag kunnat lägga till den "goda" egenskapen själv. Men ända sen jag var tio år har jag skrivit mitt testamente och gjort min begravningsplanering. När sedan min pappa fick diagnosen cancer och dog efter tre månader så är det klart att jag blev ännu räddare. När barnen är sjuka så tar jag dem oftast till doktorn och går inte förrän de tagit prov på barnen. Hu! Tänker ni då? Hur blir barnen då. Jo jäkligt hårda säger jag då. Jag är som ett dåligt exempel så de vill INTE bli som mej.

 

När de t ex har magsjuka gråter de knappt. (Jag håller på att dö då jag har det).

När de, som min äldste son skulle dra en tand tårades inte ens hans ögon (medan jag när jag såg på var tvungen att hålla mej i väggen för jag trodde jag skulle svimma).

 

Jag tror också de märker omgivningarnas uppmuntran när de ser hur alla vuxna säger att de är så duktiga. Och ser väldigt förvånade ut när de ser mej som är så neurotisk. Som sagt, de får känna sig stora och duktiga och jag bryter ihop och "myser" ingenting.

 

Så i onsdags blev jag ju såklart jätterädd när min yngste son grät jättemycket. Då är det allvar. Jag tog honom till doktorn och det blev både blod- och urinprover men de visade knappt något. Så jag tror att det är gluten, eller laktosintolerans eller så har han kanske lite IBS som jag och mormor.

 

Jag skulle i alla fall få komma tillbaka om 2 v för att lämna avföringsprov. Sedan sa äldste sonen att deras halvsystrar varit förkylda och haft jätteont i magen så det kan ju vara det med. Men ingen går och dör på tre månader mer i den här familjen.

 

 

Kram på er!