Countrylivingintheciity

 

I fredags kom de här killarna förbi jobbet. Jag visste inte vem de var men någon snackade om Klä-av-dej-låten. Den har jag ju hört men jag har inte sett videon. De skulle nog göra ett samarbete med jobbet.

Tidigare under dagen kom flera olika modeller. Bara killar. Där hann jag heller inte se mycket men det var ju kul att se hur modeller ser ut på riktigt. Oretuscherat så att säga. Jag började tänka på om de blir behandlade på samma sätt som tjejerna. Jag kan tänka mej att tjejer blir raggade på och att folk inte tar de på allvar eller tycker att de är intelligenta. Vad vet jag? Det kanske bara är mina fördomar mot hur folk kan vara?

 

Det är ganska kul dock. Jag jobbar ju ofta med män som tjänar lika mycket per månad som jag gör på ett halvår. Jag märker att skillnaden på vad som är viktigt i livet skiljer sig ganska mycket mellan oss. På ett ställe var jag helt öppen om allt i mitt liv (tja, varför inte tycker jag, man ska väl kunna vara sig själv fullt ut). Det funkade INTE ska jag säga!

 

De såg på mej som jag var ett ufo och såg obekväma när jag pratade. När jag äntligen var påväg ifrån det jobbet (och var även där ganska ärlig med varför jag slutade) så fick jag plötsligt stöd från flera kollegor som tidigare varit tysta.

 

En tjej, som var i min ålder, men hade en fin utbildning och en make och lägenhet och city, ja allt sånt som tydligen är viktigt ;) sa att hur tror du jag känner? Jag kommer egentligen från Finland och jag måste vara extra duktig. Jag spelar säger hon. Jag har lärt mej alla fina restauranger. Jag gör allt som anses rätt på fritiden och har en universitetsutbildning, men båda mina föräldrar är arbetare visakade hon. Det här får du absolut inte säga till någon!

 

Ja, vad tycker ni?! Jag tycker det är skit rent ut sagt! Jag struntar väl i om folk inte gillar mej eller vill förstå sig på mina val, jag vet ju att jag är en rätt rolig person med ett gott hjärta, men när jag hörde det där så blev jag SÅ arg! Hur ytlig kan man vara? Man klappar varandras ryggar på middagarna och ler och så fort någon blir sjukskriven eller går in i väggen ja då tisslas det och tasslas. Fy! Nej, jag umgås hellre med folk som fortfarande gillade mej när jag bodde i en av Sveriges mest kriminella förort som nu när jag bor på landet.

 

Apro på landet. Varje söndag åker jag till "byn" för att lämna in min smutstvätt. (Jag har bl a ingen tvättmaskin, det är mycket jag inte har här ute). Det var lerigt och småregnigt men på vägen hem var det så vackert i allt de gråa att jag blev tvungen att stanna efter vägen och fota.

 

Här är det så fridfullt. Här bor det folk i samma klass som jag och känner jag att jag vill vara lite wild and crazy och ha på mig mjukisbyxor när jag går till byn och handlar så är det ingen som höjer ögonbrynen. Hehe, det känns fortfarande lite ovant. Men väldigt kul att klä ner sig ibland. Och känner jag att nu är det för mycket lera under skorna så kan jag klä upp mej och bara ha en halvtimme in till stan där jag kan äta en middag och få den världen med.

 

Sånt liv passar mej. Hoppas att ni också har valt som passar er! Kram, kram!