Countrylivingintheciity

Jag har varit gift. Jag var det i åtta år. Det var dagliga kränkande kommentarer om mitt utseende och om mitt sätt att ha hand om hem och barn. Åtta år. Det är en lång tid. Att hela tiden svälja all kritik och försöka gå framåt var så klart väldigt tärande. Hade jag dåligt självförtroende och var en osäker person innan så blev jag definitivt mycket värre. Tillslut gick jag bara mellan dagis, jobb och hem. Det fanns ju ingen möjlighet att söka stöd hos vänner eller någon annan. När jag tillslut hittade honom på en dateingsida så sa min hjärna stopp och jag skilde mej. Sedan följde många år av förföljelse och trakasserier från honom och sedan blev jag äntligen fri. Men hur lever en människa som saknar ett skal efter det. Jo hon går vidare till nästa man som hon tycker att hon förtjänar. En man som använder droger, är otrogen. Och slår henne. 

Från min skilsmässa från min exman lärde jag mej att klara mig själv med bilkörning, räkningar, byta säkringar och annat jag aldrig klarat förut.  Av min andra pojkvän lärde jag mej att människor verkligen kan födas onda. 

Sedan träffade jag någon. Ni vet, första tiden. När man är som omaka pusselbitar som måste skavas ihop med varandra för att tillslut passa ihop. Tillslut lär man känna varandra. Man vet hur den andra är när den har sina bra dagar.  Man vet hur den andra är när den har sina dagar dåliga dagar. Men när sedan allt börjar ändra sig. När man bara bråkar hela tiden. När man börjar tänka elaka och arga tankar. När man går fram och tillbaka. Men det blir aldrig bra. Det är då man bryter. Innan man blir helt tokig. Att det kan vara så att två personer kan älska varandra men ändå inte kunna vara tillsammans. Livet är så grymt ibland. 

Jag frågade min pappa en gång varför han alltid var så hård mot mej. Det är för att livet är så hårt, svarade han. 

Pappa, jag förstår vad du menar nu.