Countrylivingintheciity

I år var första gången som jag i vuxen ålder, varit helt nykter på nyår. Och det var helt självvalt. Det känns så himla skönt! Jag hade ju inte barnen och behövde ju inte köra någonstans men tanken på att jag skulle öppna en flaska som jag själv skulle sitta och dricka ur var inte lockande.

 

Jag var ursprungligen bjuden att fira med min kompis M och hennes vänner på en hemmafest men eftersom jag och fästmannen ses så sällan pga. hans nattjobb så ville jag gärna fira in året med honom. Och som förut när han jobbar nyår, fick han två timmar ledigt så att vi han ses. Det blev perfekt. Vi han äta, prata lite och sedan åkte han vidare på larm. Fruktansvärt många bostadsinbrott var det inatt. Under den tiden vi pratade så åkte han på 4 (!) i hans område.

 

Maten vi åt var först en Toast Skagen, sedan härliga biffar fyllda med soltorkade tomater, fetaost och basilika. Skulle smaksätta dem med dijonsenap men tyvärr var den slut. Himla goda biffar blev det dock. Till det serverade jag en kantarellsås och klyftpotatis.

 

Efterrätten skulle bestå av färsk ananas men vi blev för mätta av maten. (Jag vann ju en korg på Coop Centralen, efter ha sagt vad mitt nyårslöfte blir). Jag ska köpa lunch till uteliggare och fortsätta att donera till min lokala second hand butik och göra något osjälviskt minst en gång i månaden. När jag berättade det för min kille så suckade han och sa ja men det gör du ju redan. Och det är ju sant. När jag tänker på det så gör jag ju det. Jag har ju bl a hjälpt en vän med ett CV och hjälpt till i sonens skola och jobbat ideellt på sjukhuset. Nåväl, mitt nyårslöfte för väl vara att jag FORTSÄTTER då ;)

 

Annars är det med stor sorg jag ser tillbaka på 2013. Ett år som varit det värsta i mitt liv. Socialtjänstens rapport landade i min brevlåda innan jul. Den var välformulerad och bättre gjord än den första som gjordes för sex år sedan. Jag är nöjd med hur de beskrivit den situation vi befinner oss i. Och ger ytterligare stöd i att saker inte står rätt till. Jag har blivit erbjuden samtalshjälp med min son som jag självklart tackat ja till. Min exman har däremot tackat nej. Vilket jag anade att han skulle göra. Varför ta hjälp när man har problem om man inte vill att situationen ska bli bra? Detta känner jag är ytterligare bevis för att jag ensam kämpar i att barnen ska ha det bra. Det är tur att de har fått se det med egna ögon nu och inte kan sitta och säga de har svårt att avgöra vem som talar sanning.

 

Jag och min äldste son ses varannan helg nu. Det går mycket bättre och jag accepterar att han bara vill ses vid de tillfällena. Det här året har varit som sagt oerhört jobbigt men idag känner jag mej inte ledsen mer. Jag vet att jag kan vara stolt över mig själv för att jag inte gav upp och jag vet att jag har mycket kvar att lära i vad min äldste son behöver. Men jag tar det bit för bit. Mitt liv rasar inte samman, för livet är långt och jag tror att man tillslut får skörda det man själv har sått.

 

Hoppas att detta år blir fyllt av kärlek, och än en gång, STORT tack till mina bloggföljare som peppat mej när jag som mest behövde det.

 

 

Kram!